Låt H vara B i musiken!

Jag brukar försöka vara konsekvent med att beteckna stamtonerna efter alfabetet. I vår tradition brukar vi dock kalla tonen under C för H, vilket blir lite förvirrande eftersom skalan då inte helt följer alfabetets ordning.

Om man börjar på A, blir det då A H C D E F G och inte A B C D E F G. Detta är både svårt att förklara och att memorera.

Av pedagogiska skäl tycker jag det då är bättre att använda beteckningen B.

Att saken inte är helt enkel framgår av den utmärkta artikeln av Ann-Marie Nilsson i UNT av 2010-02-07.

Hon går ett millennium tillbaka i historien för att hitta orsaken till hur vi namnger tonerna.

Det framgår av artikeln att man utgick ifrån den lägsta tonen i den första modusen (den Eoliska kyrkotonarten), som då fick heta A. Sedan radade man upp tonerna efter alfabetet. Tonen B betecknade man med ett fyrkantigt b, som liknade ett H, vilket det senare kom att heta i nord- och centraleuropa. Dock inte i England, där man behållit B. Det sänkta b:et kallades "runt b" och kom senare att kallas rätt och slätt B i våra länder. Jag väljer att kalla det sänkta B:et för bess, vilket jag finner vara det mest logiska.

Artikelförfattaren rasar över detta historielösa benämningsförfarande, men jag väljer att gå den logiska vägen och tackar henne för hennes mycket intressanta historiska genomgång!